Social förmåga brukar anges som en styrka hos barn med Downs syndrom, samtidigt som en del studier visar att de löper risk att inte klara sig lika bra socialt som typiska barn. Norska forskare har genomfört två studier för att ta reda på hur det förhåller sig, och vilka faktorer som kan skulle kunna förklara det.

Studie av social förmåga

I den första studien deltog 43 6-åringar med Downs syndrom, 22 pojkar och 21 flickor. Inget av barnen hade autism, och alla hade minst en förälder med norska som modersmål. 12 av barnen hade hörselskada eller förlorad hörsel. Jämförelsegruppen bestod av 36 typiska barn, 18 pojkar och 18 flickor, med motsvarande icke-verbala mentala förmåga. De typiska barnen var i genomsnitt 3 år gamla och hade inga särskilda behov, inga problem med hörseln och minst en förälder med norska som modersmål.

En förälder till varje barn intervjuades per telefon baserat på delarna för social förmåga i Pediatric Evaluation of Disability Inventory (PEDI). Föräldern fick sedan via mejl lämna bakgrundsfakta om föräldrarnas utbildningsnivå, barnets hörsel och kommunikationssätt m.m. Alla barns språkförmåga testades sedan vid tre tillfällen, oftast tre dagar i rad. Både receptivt och expressivt språk testades baserat på ett flertal olika, standardiserade tester.

Den Sociala förmågan i PEDI omfattar fyra språkrelaterade förmågor och nio icke-språkliga: Comprehension of word meanings, Comprehension of sentence meanings, Functional use of communication, Complexity of expressive communication, Problem resolution, Social interactive play (with adults), Social interactions (with child of a similar age), Play with objects, Self-information, Time orientation, Household chores, Self-protection and Community.

Barnen med Downs syndrom hade lägre poäng för PEDI Social förmåga än de typiska barnen, både inklusive och exklusive de fyra språkliga delarna. Forskarna antog att språket är en viktig faktor när man utvecklar alla sociala förmågor. De undersökte därför hur barnens testade språkförmågor, den icke-verbala mentala förmågan, kön, samt föräldrarnas utbildningsnivå rent statistiskt kunde förklara barnens sociala förmåga (summerat för enbart de nio icke-språkliga förmågorna). Man fann dels att pojkar med DS hade bättre icke-språklig social förmåga än flickor med DS (om alla andra faktorer var lika), dels att ju bättre aktivt/talat språk ett barn med DS hade (och alla andra faktorer var lika) desto bättre var den icke-språkliga sociala förmågan. För de typiska barnen fanns en tendens till samma resultat, men de kunde bero på slumpmässig variation.

Studie av sociala problem

I den andra studien deltog 41 6-åriga barn med Downs syndrom från den första studien (20 flickor och 21 pojkar), 55 typiska barn med motsvarande icke-verbala mentala förmåga, i genomsnitt 3 år gamla (33 flickor och 32 pojkar) samt 150 6-åriga typiska barn (71 flickor och 79 pojkar).

En förälder till varje barn fick via mejl besvara frågeformuläret The Strengths and Difficulties Questionnaire (SDQ). Fyra delar mäter sociala problem; emotionella symptom, beteendeproblem, hyperaktivitet och kamratproblem. En femte del mäter sociala styrkor (prosocial behaviour) som tex omtänksamhet och generositet.

När man summade problemdelarna i SDQ så hade barnen med Downs syndrom signifikant mer svårigheter än de båda grupperna med typiska barn. Det var dock ingen skillnad mellan barn med DS och typiska barn när det gällde emotionella symptom. Barnen med DS hade högre grad av hyperaktivitet, vilket inte berodde på frågorna om fysisk aktivitet utan på de frågor som avsåg bristande uppmärksamhet. Barnen med DS hade också mer kamratproblem. Barnen med DS hade mer beteendeproblem än jämnåriga typiska barn men inte mer än de typiska barnen med motsvarande icke-verbala mentala förmåga.

Den enda faktor som statistiskt kunde förklara sociala svårigheter hos barn med DS var passivt ordförråd – ett större receptivt ordförråd var korrelerat med färre sociala problem. Bland de typiska barnen med motsvarande icke-verbala mentala förmåga så var det den mentala förmågan som signifikant kunde relateras till sociala problem, på så vis att högre mental förmåga ökade de sociala problemen. Bland 6-åriga typiska barn så var det kön som var statistiskt signifikant – pojkar hade större sociala problem än flickor.

Varken hörselnedsättning eller kommunikationsform (tal eller AKK), förklarade mängden sociala problem hos barn med DS, och barn med hörselnedsättning hade färre emotionella symptom än andra barn.

Sammanfattning

Både ordförråd och kön var viktiga förklaringsfaktorer för social förmåga i den första studien. Större expressivt ordförråd var kopplat till bättre social förmåga. Ordförråd hade också signifikant koppling till sociala problem i den andra studien. Större receptivt ordförråd var kopplat till mindre sociala problem. Det största sociala problemområdet var kamratproblem, jämfört med båda grupperna av typiska barn. Barnen med DS hade färre vänner och var mindre populära.

Det finns en klar koppling mellan språkproblem och sociala svårigheter, men studien kan inte avgöra orsak och verkan. Det är tydligt att man behöver adressera båda. Dels genom olika insatser som ökar acceptans och positiva attityder till barn med Downs syndrom, dels genom insatser som stödjer utvecklingen av ordförrådet hos barnet med Downs syndrom.

Den sociala profilen hos barn med Downs syndrom visar på både starkare och svagare delar. Om man jämför med jämnåriga typiska barn så är social förmåga inte en styrka hos barn med Downs syndrom, utan ett område där de behöver hjälp och stöd. För att ge barn med DS de bästa möjligheterna att delta framgångsrikt i den vanliga skolan, så bör systematisk och explicit träning av ordförrådet, med inriktning på ord som är viktiga för social interaktion och konfliktlösning, påbörjas tidigt i förskolan.

Läs mer:

The profile of social functioning in Children with Down syndrome (2016, Jul: Næss KB, Nygaard E, Ostad J, Dolva AS, Lyster SH.) PMID27442783, Researchgate (PDF)

Relaterat på hemsidan:

Inkludering i Norge (Jan 2010)