I en brittisk studie av 90 ’tonåringar’ (11-20 år) med Downs syndrom 1987 så gick alla i särskola. 96% av dem gick i skolor för Severe Learning Difficulties (SLD) och 4% i skolor för Moderate Learning Difficulties (MLD). De hade dåliga akademiska kunskaper, var inte vana att röra sig självständigt utomhus och levde ganska isolerade liv. Författarna lyfte fram att detta knappast berodde på vad tonåringarna skulle kunna klara av utan snarare berodde på läroplanen i särskolan, låga förväntningar, att bussas till en skola långt från hemmet och att inte förväntas delta i föreningar och fritidsaktiviteter nära hemmet. Som ett resultat av denna studie och med stöd i ny brittisk lagstiftning som öppnade för inkluderande utbildning, infördes inkluderande utbildning i sydöstra delen av länet Hampshire. Barn med Downs syndrom i övriga Hampshire fortsatte i särskola.

Undersökningen 1999

1999 gjorde forskarna en ny studie i Hampshire med 46 tonåringar (11-20 år) som hade Downs syndrom; 28 gick i särskola, varav 24 i SLD och 4 i MLD, och 18 gick i vanliga skolan. Barnens placering i särskola eller vanlig skola berodde på vilken del av Hampshire de bodde i. De hade liknande social och familje-bakgrund och sannolikt liknande potential när de började skolan. Forskarna uteslöt fem elever i särskolan ur jämförelsen på grund av att de hade mycket stora svårigheter. Tonåringarna i vanliga skolan var i genomsnitt två år yngre än tonåringarna i särskolan. Elever med Downs syndrom (DS) i den vanliga skolan hade i allmänhet varit den enda eleven i sin klass med DS eller motsvarande inlärningssvårigheter, och hade haft stöd av en elevassistent i klassrummet under hela skoldagen. I gymnasiet hade en del fortsatt att vara den enda eleven med DS i klassen, och några hade fått en eller två klasskamrater med DS.

Både 1987 och 1999 fick föräldrarna svara på frågor i en enkät designad av forskarna, Sacks & Buckley Questionnaire (SBQ). 1999 fick de dessutom besvara frågor i två standardiserade tester, Vineland Adaptive Behaviour Scale (VABS) och Conners Rating Scales (CRS).

Utveckling i vanlig skola och i särskola

Svaren i VABS visade att både i särskolan och den vanliga skolan utvecklade eleverna sina sociala förmågor och aktiviteter i det dagliga livet (ADL) med åldern. Däremot var skillnaden stor i kommunikativ förmåga. Där hade eleverna i den vanliga skolan utvecklats betydligt bättre än eleverna i särskolan. Det fanns inget stöd i resultaten för att elever med DS når en platå i sitt lärande eller att utvecklingen saktar ner med åldern.

Nedbrutet på nästa nivå kunde man se att det inte var någon skillnad mellan grupperna på ADL-färdigheter, som att laga mat, städa, tvätta, sköta sin hygien, klä sig, vara ensam hemma, hantera tid och pengar, telefoni och röra sig i trafiken. Däremot var det skillnader inom det sociala området: eleverna i den vanliga skolan hade färre personliga relationer än eleverna i särskolan. Framför allt så hade eleverna som var 18-20 år i särskolan oftare en pojkvän eller en flickvän. Fritidsaktiviteter och kunskap om hur man beter sig i sociala situationer var lika för båda grupperna. Inom området kommunikation så var det expressiva språket hos eleverna i den vanliga skolan 2 år och 6 månader före språket hos eleverna i särskolan. 78% av eleverna i vanliga skolan hade ett tal som kunde förstås av främlingar, jämfört med 56% i särskolan. (1987 var det bara 42% av eleverna som hade ett tal som kunde förstås av främlingar.) Det receptiva språket var jämförbart mellan grupperna, men läs- och skrivförmågan hos eleverna i särskolan var 3 år efter eleverna med DS i den vanliga skolan. Forskarna tror att den betydligt bättre utvecklingen av tal och läs- och skrivförmåga i den vanliga skolan kan bero på både undervisningen och draghjälpen från klasskamraterna.

Förändringar mellan 1987 och 1999

Forskarna hade väntat sig att alla elever skulle ha bättre resultat 1999 än 1987, eftersom särskolorna också förändrats under perioden och fått mer akademiska inslag. Men eleverna i särskolan 1999 hade inte bättre resultat för tal, läsning, ämneskunskaper eller måluppfyllnad överlag. De hade små förbättringar av skrivförmåga och siffror.

Forskarna tror att det inte är möjligt att åstadkomma en optimal inlärningsmiljö i en segregerad skola – hur mycket lärarna än försöker. I den vanliga skolan skapar klasskamraterna en stimulerande språkmiljö. Eleverna med DS i den vanliga skolan fick också individuellt stöd hela dagen i klasser med undervisning i akademiska ämnen.

Det var inga större skillnader i ADL-förmåga mellan 1987 och 1999 vare sig för elever i särskolan eller i vanliga skolan. Forskarna tror att det beror på att många av dessa förmågor utvecklas i hemmet. Det var stora förbättringar i sociala kontakter och fritidsaktiviteter från 1987 till 1999 för såväl elever i särskolan som elever i den vanliga skolan. Forskarna tror att detta speglar en samhällelig förändring i sociala attityder och en större acceptans.

Problemskapande beteenden

Alla tre frågeformulären hade frågor om problemskapande beteenden. Resultaten visade att problembeteenden förbättrades med åldern för de flesta eleverna. Bara en elev över 18 år i den vanliga skolan hade måttliga problem. De högre kraven i den vanliga skolan ökade inte mängden störande beteenden. Det var bara en fråga i VABS där elevernas resultat skiljde sig mellan vanliga skolan och särskolan: I vanliga skolan hade 63% inga signifikanta beteendeproblem, jämfört med 41% i särskolan. I vanliga skolan hade 25% måttliga beteendeproblem jämfört med 27% i särskolan, och i vanliga skolan hade 12% betydande problemskapande beteenden jämfört med 32% i särskolan.

Levde inkluderingen upp till förväntningarna?

Akademiskt hade inkluderingen motsvarat förväntningarna, men den sociala inkluderingen hade inte lyckats lika bra. Forskarna drog följande slutsatser:

  1. Alla barn med Downs syndrom bör utbildas i den vanliga skolan för att de ska utveckla sitt tal och språk optimalt.
  2. Alla barn med Downs syndrom bör utbildas i den vanliga skolan tillsammans med sina klasskamrater och få kursplanen individuellt anpassad.
  3. Forskningen tyder på att det inte är möjligt att skapa en maximalt effektiv lärmiljö i en segregerad skolmiljö.
  4. De sociala aspekterna av inkludering måste åtgärdas. Barn med Downs syndrom behöver också få träffa andra barn med motsvarande intellektuella svårigheter. Det kan ske i den vanliga skolan om alla särskolor stängs. Annars kan det ske på fritiden.
  5. Vänskapsrelationer med klasskamrater utan intellektuell funktionsnedsättning måste stöttas inom skolorna.

Läs mer:

A comparison of mainstream and special education for teenagers with Down syndrome: implications for parents and teachers (2002, Jun: Buckley S, Bird G, Sacks B, Archer T.) PMID16869376, DS Education (open access), Researchgate (PDF)